Har ju sagt det förut, men nu känns det iaf som att jag är ett steg närmare ett svar. Ringde i onsdags till opertionsansvarig sjuksköterska och berättade att det va jobbigt att inte veta om man änns kan planera sin student, så jag fick hennes direktnr och skulle ringa nästa vecka och då hoppas jag verkligen att dom kommit någon stanns.

Jag blir verkligen tokig på detta!

Skulle till T-läkaren idag och inte fanns det någonstanns att parkera, för att folk måste parkera så tokigt så att dom står på 2 platser var. Visst, skulle nog fått in min Volvo emmellan några utav bilarna, men då skulle jag inte ha kommit ut istället. Vadför har folk så svårt att "tränga ihop sig" lite när det parkeras? Den andra bilen BITS INTE! Om alla hade stått på en runta var kan jag tippa på att det minnst hade varit 4 platser kvar.

Detta beror säkerligen på snön, men tycker att det är mycket såhär på sommaren oxå. Vad är det som är så svårt?

Likadant när man är på köpcentrum, eller på lokala ica så tycker jag att nästan alla står med 2 meters mellanrum. Tycker faktiskt att det är j*vligt egoistiskt att parkera på detta vis!

Ursäkta min ilska, men blir bara så förbaskad och jag måste få ut min ilska, men det är inte så kul att man inte kan parkera på en parkering pga folk som behöver 2 meter för att öppna dörren!

Har ringt runt till massa olika nr som ska gå till avdelningar på både Örebro och Linköpings sjukhus, och idag äntligen fick jag veta något nytt. Jag är tydligen inbokad på något någong gång i April, när hur och var vet jag inte, vet inte änns vad som ska göras. Det ända hon sa va "inskrivning" och min fråga va ju direkt om det skulle bli operation då, men det kunde hon itne svara på.

Så på onsdag mellan 10.00-12.00 ska jag ringa till någon sjuksköterska som förhoppningsvis informerar mig om vad som är på g. Herre gud att det ska ta sådan tid, och fan vad dom ska krångla! Och inte nog om det, vorde det inte bra om dom informerade mig om att jag ska ner i april istället för att jag ska behöva ringa och ta reda på det?!

Drömmen va så konstig, farmors hus brinner och så hör jag någon som skriker "Farmor har brunnit upp, farmor har brunnit upp!" 

 Jag var bara 9 år gammal och året va 1999, och drygt en vecka senare efter denna dröm blir jag väckt av min lilla syster "Farmor har brunnit upp, vakna!" Nej, inte då. Dumheter! Det är fult att ljuga, det vet du! "Men det är sant, fråga mamma och pappa" Hon grät. Gick ut i stora rummet och alla grät, det va sant, min farmor hade brunnit upp.

Senare på dagen fick vi hem lokaltidningen och ruinerna va på första sidan, senare under dagen så åkte vi upp dit för att kolla, brandmännen höll fortfarande på att släcka.

Ingen visste riktigt vad som hade hänt, och det tog att tag innan dom hittade resterna utav min farmor, de ända som fanns kvar, bröstkorgen som låg där det en gång i tiden hade varit ett kök.  

Detta va bara början utav vad som kommas skall. Fram till begravningen så såg jag inte min far vara ledsen många gånger, minns faktiskt inte en ända gång förutom den morgonen när huset brann. Efter begravningen började min far sakta förändras. Ifrån att vara världens roligaste far till en monster.  

I början märkte jag ingenting, då han smög med sitt supande och jag har aldrig varit bra på att avgöra ifall folk är berusade eller ej ifall dom inte är riktigt fulla, jag va ju van med att far då och då hade en lättöl och som 9 åring är det inte lätt att veta.Sedan märkte jag att mor och far började bråka oftare när dom inte trodde att jag hörde, bråken fortsatte och jag märkte att far hade blivit otrevligare och jag minns speciellt en gång när han satte sig i skostället och tänkte kissa där "för det va toaletten", mamma vart rasande.

Detta beteende vart bara värre och värre, han sa elaka saker till hela familjen och han höll på med såna konstiga saker. Alltid va han mer eller mindre full, och ifall vi hade någon rolig tillställning förstörde han oftast den.  

Jag vet inte riktigt när nästa period började i detta supandet, men det var så illa så att mamma, jag och min syster va tvungna att "fly" ifrån min far när det vart för mycket. Ofta va vi inte borta länge, och inte hade det någon inverkan på far.

Det va också runt denna tid som han började åka full i bilen, ibland va jag och min syster med, och mamma vart skitförbannad och sa "ni ska inte åka med honom när han är full!" Men jag visste inte att han va full "du märker väl för fan att han är full", fick ganska mycket skuldkänslor för detta, men jag visste faktiskt inte riktigt när far va full eller ej, bara om han va otrevlig.

Minns en gång när vi va i våran stuga ute i skogen som vi alltid brukade vara vid, pappa hade traktorn med sig ner till stugan för det fanns ingen bra bilväg ner och han använde skopan för att lasta våra grejer i. Just denna gång hade vi inte med oss några saker, men jag och min syster satt i skopan ända upp till vägen, precis som vi brukade göra. Givetvis va han full, men det visste jag som vanligt inte, och han hissade upp skopan och efter ett tag så hissar han upp den helt och tippar den. Som tur va fanns det galler längst upp på skopans "rygg" som jag och min syster höll i oss i, men det va nära att vi trillade ut. Vi vart självklart rädda och pappa sa att han "glömde att vi va där" och då insåg jag att han va full idag igen.  

Jag saknade min riktiga pappa, så som han va innan branden, och försökte desperat att få honom att inse det, får honom och sluta dricka. Han nekade att han drack, och jag minns den gång jag hällde ut hans sprit och jag fick mig en smäll. Sedan flyttade vi ifrån lägenhet till ett ganska stort hus, där slapp jag se honom lika ofta då jag kunde hålla mig undan på mitt rum på övervåningen.

Ett kort tag därefter skaffade jag min första "riktiga" pojkvän, 14 år gammal, och det var dags att flytta ännu en gång, denna gång skulle mor bo i en egen lägenhet med min syster och mig, och pappa i lägenheten intill. Mamma sa att nu fick det vara nog, att allt skulle bli så bra för han skulle inte få komma in i lägenheten om han va full. Inte en chans, han fortsatte att vara inne hos oss, trakasserierna fortsatte och vart grövre och grövre. Han gick ifrån att säga att min mor va en knarkare, hora och fitta till att ge sig på mig och min syster och säga att vi va dumma i huvudet.

Ett tag därefter flyttade jag hem till min pojkvän som hade egen lägenhet och det skulle bli förbaskat skönt att slippa honom. Men där trodde jag fel, telefon terrorn började. Han ringde och jag svara, han va otrevlig och jag lade på, sedan fortsatte han ringa och jag satte på ljudlöst, när han märkte att detta inte fungerade så skickade han en massa elaka sms. Förhållandet tog slut 2 år senare och jag va tvungen att flytta hem igen.

Jag började gymnasiet och ingenting hade förändrat. Året måste ha varit -06 (jag har dåligt minne), och jag började mitt första år i gymnasiet. Julen förstörde han mer än vanligt och nyårsafton lika så. Efter att vi hade slängt ut honom på nyårsafton ringde han till mor och grät, så mor släppte ner honom till oss igen. Han lovade dyrt och heligt att han skulle sluta dricka och bad om förlåtelse för att ha varit så elak.

Ett litet hopp växte inom mig och jag började leta efter behandlingshem. Någon dag senare gick vi till socialen, jag och mamma följde med far som stöd. Han skulle få åka in till Örebro på avvänjning. Nu är vi alltså inne på början av -07.  

På Sjukhuset ringde han ofta för att få stöd och vi va till och med och hälsade på honom. Han va där inne i några dagar och sedan skickade dom hem honom. Det dröjde inte länge innan han började dricka igen.  

Året är nu -08 och efter några in och ut åkningar på avvänjning så vart han av med körkortet, då han ansågs olämplig som körkortsinnehavare. Som tur va för honom så hade jag nyss tagit mitt körkort och jag fick vara taxi. Han höll sig någorlunda nykter de 6 månaderna dom tog blodprov på honom. Om han va alkoholfri 6 månader skulle han få tillbaka körkortet.  

Han fick tillbaka körkortet och han super mer än vanligt nu och trakasserierna emot mig och min familj har blivit ganska grova på sistone, han gör allt för att trycka ner oss i skorna och han har faktiskt lyckats, han har lyckats att förstöra en del av mitt liv som borde ha varit den lyckligaste.

Detta år förstörde han hela min jul, trotts att jag nu har flyttat hem till min pojkvän. Vi skulle fira hos mor och han va nykter på morgonen och jag tyckte det va skönt att få umgås med min pappa när han är som bäst, nykter och rolig! Sedan gick han upp till sin lägenhet för ”att göra sig i ordning”.

Senare kom han ner till mamma och min syster och han sa att det va mitt fel att han missat Kalle Anka (han missade det för att han gick upp och söp och somnade) och att jag va en fet jävla kossa. Mamma och jag sa åt honom att sluta eller så kunde han gå upp till sig själv. Han tog en tallrik mat då det va middagsdags och han satte sig vid bordet och fortsatte sitt ständiga gnatande om hur dålig jag och resten av familjen var och till på köpet så hävde han ut sin tallrik på golvet. Jag sa åt honom att jag inte ville ha honom där, gav honom min present och så säger han ”är det här allt jag får?! din jävla fitta!” och så kastade han presenten på mig. Det gör så otroligt ont när ens förälder behandlar en så.  

Min pappa är alkoholist, och jag tror aldrig att han kommer att bli helt nykter.

Den 5 jan vart jag ner till ortopediska kliniken i Linköping för utredning ang min rygg, men Örebro hade inte skickat mina journaler så det ända doktorn hade att gå efter va en röntgenbild ifrån -05 som jag händelsevis faktiskt hade med mig.

Utifrån den så såg det ut som att jag skulle behöva opereras innan sommaren, men han kunde inte säkert säga något utan mina journaler som ha skulle skicka efter det att jag gått utanför dörren och sedan höra av sig när dessa kommit. Jag påpekade att jag ville ha operationen efter sommaren (de opererar inte under sommartid) om det gick då jag tar studenten i år och vill vara med, och han skulle kolla vad han kunde göra åt saken.

Nu, den 9 feb så har jag fortfarande inte fått något brev, inget samtal och inte heller svar på mailet som jag skickade till honom. Så imorse ringde jag, och absolut inget hade hänt där nere eller i Örebro. Inga papper, ingenting!

Nu är jag bara så arg, vadför händer ingenting, jag vill verkligen veta!

Så, nu har jag äntligen hagit mig modet att gå till frisören och klippa något som inte ser ut som det jag hade innan. Vi snackade om rockabillylugg, och rockabillylugg vart det. Här är resultatet, det var ju inte så fult.

Va i Örebro idag och handlade då jag endast hade ett par byxor jag fick på mig som va hela. När jag satt på tåget hem och tänkte på alla saker jag köpt vart jag förvånad, jag hade inte änns spenderat 500 kr!

Köpte ett par jeans för 245 kr, riktigt snygga.
En "partytröja" för 49 kr.
Ett vanligt lite längre linne ifrån Divided 69 kr.
Ett par tights 99 kr.
En rouge 30 kr.

Ibland blir jag bara så nöjd med mig själv.

Glögg är något som jag aldrig tyckt om, minns att jag smakade det när jag va mindre och tyckte inte alls om smaken. Men nu strax innan jul så tvingade jag mig själv att smaka, det såg trotts allt så gott ut, och jag vart stormkär. Den enda sanna glöggen är Herrljunga eller vad den heter, alkoholfri, och de slutade dom sälja efter julafton, tror ni att jag har abstinens eller? Längtar tills nästa jul, då ska jag köpa på mig ett helt lager =P